Ett sista medskick

Någon behövde hitta träningstiderna, pengarna, planerna och människorna. Någon behövde fortsätta fråga varför förutsättningarna inte kunde bli bättre och ibland behövde någon vara jobbig, ifrågasätta det invanda och vägra acceptera att “så här har det alltid varit” var ett tillräckligt bra svar. 

Generation efter generation gjorde just det. Spelare, ledare, föräldrar, ideella krafter och föreningar som byggde svensk damfotboll långt innan det var självklart att investera i den. 

Till alla er som gick före vill vi säga något som kanske inte sägs tillräckligt ofta:

Ni lyckades.

Inte med allt. Det finns fortfarande mycket kvar att göra. Men det är också viktigt att se hur långt damfotbollen har kommit. Flickor växer idag upp med möjligheter som tidigare generationer aldrig hade. Klubbar som en gång nästan uteslutande byggdes kring herrfotboll investerar nu i flickor och kvinnor. Akademier utvecklas, resurser tillförs och allt fler unga spelare kan på riktigt drömma om att en dag leva på sin fotboll.

Det hände inte av sig självt. Någon byggde vägen hit.

När vi ser på utvecklingen inom svensk damfotboll tycker vi oss samtidigt se en paradox. Mycket av det som under lång tid drev damfotbollen framåt byggdes, utanför de stora fotbollsorganisationerna, i föreningar där damfotbollen inte behövde be om plats eftersom den var själva verksamheten.

Nu ser vi hur allt fler etablerade föreningar investerar i flick- och damfotboll. De gör det med en helt annan grund att stå på: redan uppbyggda organisationer, arenor och träningsanläggningar, starka varumärken, stora supporterbaser och kommersiella strukturer som utvecklats under lång tid.

Där de fristående damföreningarna till stor del har behövt bygga och finansiera sina förutsättningar själva, kan de etablerade klubbarna utveckla damfotbollen som en del av en betydligt större verksamhet.

Vi ser hur den här utvecklingen förändrar förutsättningarna för många av de fristående föreningar som varit med och byggt vägen hit. De stora skillnaderna i ekonomiska och organisatoriska resurser skapar en svår konkurrenssituation. Samtidigt förändras också rollen för de fristående föreningar som länge varit så viktiga för damfotbollens utveckling.

Det är en utveckling som på många sätt är både svår och smärtsam för de föreningar som under lång tid varit med och byggt damfotbollen. Men mitt i det svåra behöver vi också komma ihåg att det på många sätt är just den här utvecklingen som tidigare generationer arbetade för att möjliggöra.

Här finns kanske paradoxens svåraste del. Några av de människor och föreningar som arbetat allra hårdast för att skapa bättre förutsättningar för damfotbollen kommer aldrig själva att få ta del av de möjligheter och resurser som nu växer fram. 

Men vi tror inte att svaret kan vara att bromsa utvecklingen eller begränsa de investeringar som nu görs. Tvärtom. Det är ju de möjligheterna som så många människor under så lång tid har arbetat för att skapa. Det viktiga blir istället att se till att det som byggdes inte går förlorat när strukturerna förändras. Kunskapen, erfarenheten, kulturen och människorna som gjorde utvecklingen möjlig behöver få en plats även i nästa kapitel.

Vi hoppas att många fristående föreningar hittar vägar att fortsätta utvecklas. Men alla kommer inte att få möjlighet att följa med hela vägen. 

Det förtjänar att få sörjas.

För IK Uppsala Fotboll har den stunden nu kommit.

När vår förening bildades 2016 fanns ett tydligt syfte: att bedriva elitinriktad fotboll och ge ungdomar och seniorer bästa tänkbara fotbollsutbildning. Genom kompetenta och engagerade ledare, en stark utvecklingsmiljö och tillgång till tränings- och matchfaciliteter av hög kvalitet ville vi skapa en plats där flickor och kvinnor i Uppsala och Uppland kunde utvecklas så långt deras drömmar, förmåga och ambition kunde bära dem.

När vi nu ser tillbaka på de tio år som gått ser vi en resa där det finns väldigt mycket att vara stolta över.

Närmare 40 spelare från IK Uppsala Fotboll har representerat Sverige i landslagssammanhang. Vårt elitlag har vid tre tillfällen tagit steget upp till Damallsvenskan, senast med en trupp vars snittålder var under 20 år. Våra ungdomslag har vunnit SM-guld och internationella turneringar som Gothia Cup och Dana Cup. Genom verksamheter som Tjejbollen och Öppen Träning har vi också skapat möjligheter för fler flickor att upptäcka och utvecklas inom fotbollen.

Bakom framgångarna ligger tusentals träningstimmar, spelare som utvecklats både på och utanför planen, tränare som delat med sig av sin kunskap och föräldrar, ideella och partners som gjort verksamheten möjlig. Många spelare har genom åren lämnat oss för att ta nästa steg i sin utveckling. Nu kommer även de spelare som fortfarande är en del av vår förening att behöva fortsätta sina resor i nya miljöer. Även om vår resa nu tar slut fortsätter deras.

Det var för att skapa de här möjligheterna som IK Uppsala Fotboll en gång bildades. Vi är stolta över vad vi tillsammans har åstadkommit. Men att vara trogen föreningens syfte innebär också att våga se när förutsättningarna för att fortsätta uppfylla det inte längre finns.

Vår förenings resa tar nu slut. Men det som fick oss att börja finns kvar. Drömmen om att ge nästa generation flickor och kvinnor ännu bättre möjligheter att utvecklas och se hur långt deras fotboll kan bära dem.

Vi hoppas att de som nu fortsätter arbetet tar vara på det som byggts upp av dem som gått före. Kunskapen, erfarenheten, engagemanget och viljan att alltid skapa bättre förutsättningar för nästa generation.

Att behöva avsluta en förening som så många människor har lagt en del av sina liv på att bygga är svårt att beskriva. Särskilt när man vet hur mycket som har åstadkommits och hur många möjligheter som har skapats längs vägen.

Bakom ett sådant beslut finns ofta en lång tid av försök att hitta lösningar. Att få resurserna att räcka till ännu en säsong, ännu en match, ännu en löneutbetalning. Att pröva nya vägar, söka samarbeten och ännu en gång be om hjälp, även när man redan har gjort det fler gånger än man hade önskat.

Vi vet hur det känns. Och vi vet att vi inte är ensamma.

Damfotbollen befinner sig i en utveckling som på många sätt är både fantastisk och svår. Förändringen har gått fort, och för många av dem som varit med och byggt vägen hit var det nog aldrig självklart att de själva skulle få så svårt att följa med när möjligheterna väl började växa.

 Vi vet inte hur framtiden kommer att se ut för alla de föreningar som nu kämpar för att hitta sin plats. Vi hoppas att många kommer att lyckas. Men vi vet också hur mycket som riskerar att gå förlorat när en förening till slut inte längre kan fortsätta.

Så till alla som nu får möjligheten att forma nästa kapitel av svensk damfotboll vill vi lämna ett sista medskick. Fortsätt investera. Fortsätt utveckla. Fortsätt skapa möjligheter för nästa generation att gå längre än den förra.

Men i den snabba förändring som nu sker – glöm inte dem som gjorde den möjlig.

IK Uppsala Fotboll